Den här blusen från Spun Sugar Vintage:

”Gothic romance” heter en litteraturgenre med guldålder under 60- och 70-talen. Koncist kan den beskrivas som en hybrid mellan Jane Eyre och tantsnusk. Bokomslagen föreställer genomgående en kvinna som, iförd nattsärk, bligar skräckslaget mot ett avlägset herresäte. I hopp om inspiration och gamman har Bårlärkan handlat följande exemplar:

Enligt en teori om dem som vänder oro och dystymi till sin litterära favör medvetandegör de sina känslor för sig själva genom att sätta ord på dem, vilket  möjliggör för medvetandet att hantera tidigare undertryckta eller omedvetna känslor. Men lejonparten av just mina hjärnvindlingar är tydligt formulerade och mig väl bekanta.

Som bäst kan mitt mjältsjuka skrivande tjäna ett purgativt syfte. Romantiken destillerad; Katharsis via förhävande lamentationer. Fast det elektriserar mig inte ett jota. Precision dränerar mig ofrånkomligt.

I bjärt kontrast därtill gör alltså somliga skribenter gällande att deras litterära produktion främst fyller en egocentrisk, terapeutisk funktion och att presumtiva läsare är dem ovidkommande. Gissningsvis hör dessa skribenter även till kategorin ”förlorad aptit till följd av depression istället för tröstätande”… Varför ens låta publicera något om det inte är avsett för beskådan?

Jag tror att alla (läsvärda) författare skriver med en läsare i åtanke. Vi vill alla bli bekräftade och ihågkomna. Alla framstående individer levnadsgärning har präglats av den fåfänga drömmen om ett eftermäle.

För min egen del eftertraktade jag beteckningen ”underbarn” i flera år. Vid 26 har jag motvilligt slagit det ur hågen. Åldersgränsen för att klassas som litterärt underbarn av svenska recensenter tycks vara 24 år – Vilket är sällsamt eftersom ett underbarn per psykologisk definition är ett barn vars mentala ålder är avsevärt högre än dess kronologiska dito. Intelligenstester erkänner ingen högre mental ålder än ”vuxen”. En människa är intellektuellt färdigställd runt 16 år. Ergo kan man undra vad som menas när Martina Lowdens mentala ålder påstås vara ”bildad äldre herre”. Skulle denne äldre herre då vara ett geni som är mer genialiskt än ett 23-årigt geni enbart för att han är äldre? En vuxen individ kan inte vara smartare än ”geni”. Den som har en IQ över 150 som 60-åring hade det även som 20-åring. En 18-årig medelmåtta har ingen möjlighet att bli ett 33-årigt geni.

Egentligen räcker det nog med att romandebutera innan 25-årsdagen för att vinna litteraturelitens gunst. Sedan är bokens kvalitet irrelevant. Ack, om jag ändå hade insett det tidigare!

Åsa Ericsdotter stämplades som underbarn när hon vid 17 års ålder gav ut Oskyld, en ”Stark prosalyrisk berättelse om kärlek, passion och smärta”. ”Hennes texter är utlämnande, expressiva”, löd hyllningarna. Jag finner inget lyriskt i Oskyld. Språket är prosaiskt platt. Det ”expressiva” är avsaknad av versaler och punkter. Hennes torra skildring av samlagsdebut och adolescent förälskelse går stick i stäv med stereotypen om melodramatiska tonåringar.

När jag var 17 lades all min fritid och stilistiska talang på att skriva andefattiga artiklar oavlönat för en tidning som jag i efterhand skäms för att ha haft samröre med. Hade det inte varit därför hade jag kanske alstrat en starkare bok än Oskyld utan större möda.

Mare Kandre romandebuterade som 22-åring och således höjdes hela hennes produktion till skyarna för ”det lyriskt förtätade bildspråket och den rytmiska texten” som tydligen var så pass hänförande att man kunde ha överseende med den fullkomliga bristen på handling och skeenden. Enligt min upplevelse består hennes böckers bildspråk i ett patologiskt missbruk av orden ”tung”, ”hetta” och ”vitna”.

22-åriga jag avstod från romanförfattande delvis utav rädsla för att jag inte skulle kunna komma på en tillräckligt stark handling. Om jag bara hade vetat…

Ändock; Virginia Woolf romandebuterade vid 33 års ålder och hennes eftermäle är starkare än Kandres. Marie Laveau inledde sin voodooutbildning vid 25. Maila Nurmi blev Vampira vid 31. Vivienne Westwood öppnade sin första klädbutik vid 30 och kom in i punksvängen vid 34.

Nej, det blir ingen slutsats här. Bara rannsakande.

Klarerande personligt bakgrundsfaktum: De tillfällen jag erhållit konstruktiv kritik beträffande mitt långfilmsmanus har invändningen ”för mycket dialog, mer som en pjäs” återkommit i olika formuleringar. Det synes vara en universell dramaturgisk axiom att den som fäster blicken på en film- eller TV-skärm eftertraktar fina färger i snabb rörelse, medan den som uppskattar förtätad dialog håller sig till Thalia och aldrig kombineras de två.

Men i detta fall bevärdigar alltså Dramaten och statstelevisionen varandra. Mina främsta argument för filmatiserad dramadialog har hela tiden varit att en filmstudio kan tillföra så mycket mer amelioration än en torftig scen och en kamera poängterar alltid fokus, så publiken slipper gissa blickfång. Varför har då inte SVT bistått dessa televiserade pjäsuppsättningar m ed till buds stående rekvisita, bakgrunder och statister, om de nu är av intresse för TV-publiken?

Flykt tyckes nödvändig

Dräller lik förbannat vid avfarten i försmädlig kampanj mot jaget

Vill frigöra, skapa, excellera, briljera,

Men uppfylls och hindras av förnimmelsen ”dödsdömd”

Hukandes framåtböjd på alla fyra till sängs

Genom tunna sammetsgardiner synes svallande trädkronor suddigt

Varken pascha eller dulce far niente

Snarare snigel av äckligaste slag

Energikonto övertrasserat permanent

Depåer av vigör och självdisciplin bortslösade

Konstant tillgänglig, aldrig eftersökt

Rödkantat bölande i intervaller

En så distinkt vånda över något så vagt

Blir kvarliggande, exekutivt omintetgjord

Spaka och darriga lemmar varvas med cerebrala felkopplingar

Vad jag är bråddjupt allena i mitt nässelsnår!

Himmelsskriande uråldrig och undermålig

Syndar mot Gud och mig själv

Aningen över medel i mycket, markant under i mer,

Aldrig bland de främsta

Ilska över förgånget, vånda inför stundande

Önskar bakåtsträvande opponent

– Det vill säga moi-même –

infektiösa liggsår!

Horribelt ensam, besviken och fallerande

Ingen gläds om jag ringer.

För att vända mig direkt till SFI:s chef för produktionsstöd; Charlotta Denward, det vore bättre att ge den förmögenheten till undertecknad!

Enligt Filmavtalet ska SFI bland annat:                                                                                                                                                                                                                                                                                                          • ”stödja och stimulera förnyelse och utveckling av värdefull svensk film- produktion samt distribution och visning av film i hela landet”

• ”verka för att svensk filmproduktion skall utgöra en dynamisk tillväxtbransch”

• ”förbättra kvinnliga filmskapares villkor”

• ”verka för att svensk film skall nå en större publik i alla visningsformer, både i Sverige och internationellt”

Utan att hemfalla åt smädelser kan man lugnt konstatera att mer Stig-Helmer varken är förnyelse eller utveckling och att ytterligare möjligheter för Lasse Åberg knappast förbättrar kvinnliga filmskapares villkor. Finge däremot jag fem filmöronmärkta miljoner så skulle jag, inledningsvis, filmatisera mitt fullbordade långfilmsmanus Moribound, vilket skulle stimulera förnyelse av svensk filmproduktion. Själva produktionen skulle förbättra mina cinematiska villkor och jag har ju en livmoder. Enär filmen i fråga skulle vara på engelska, så skulle den nå en större internationell publik. Dess pretentiösa psykologiska lager skulle ge filmvetare decennier av analytisk sysselsättning medelst distribution och visning.

Moribound kan filmatiseras för avsevärt mindre än fem miljoner. För budgetöverskottet skulle jag producera kortfilmer av Stagnelius dramer. Förmodligen inte allihop, men åtminstone Riddartornet, Albert och Julia samt Cydippe. Garderober skulle främst tillhandahållas av unga, svenska formgivare och inspelningsplatserna skulle vara svenskt idylliska. Dessa faktorer skulle gynna svensk turistnäring. Med tanke på det svenska skolväsendets indolens skulle DVD-utgåvor av kortfilmerna sannolikt utgöra stommen för svensklektioner på allehanda nivåer nationen runt i underlättande av den svenska lärarkårens yrkesutövande.

Hur som haver – För den som vill delta i lek centrerad kring plastponnyer utan att ge avkall på sin morbiditet finns alternativet Teeny Demons:

Corpsey Puff

Frostbite

Leper Belle

Shroomie Swirl

Sin Blossom

En gång vågade du dig ut till en obskyr källarlokal för att se förmedlaren i fråga uppträda. Där svepte han så fram med en nimbus av överlägsenhet. Innan han äntrade scenen ställde han sitt vattenglas på ditt bord med en självklarhet som fyllde hela ditt väsen med underdånighet. Du ville prostrera salvelsefullt framför hans pressveck.

I din lilla, lilla värld av blommor är du Ninni och objektet för din ömsinta låga är Palle som drar kniv mot dem som skövlar dina blommor.

När ni möts klampar du ogracilt mot honom med guppande turnyr. Hans isblå ögon glimrar igenkännande och han omfamnar dig distanserat. Handfallen prestationsångest kombinerad med att blodet i din hjärna sinar söderut sänker din intelligens markant. Med sänkt blick piper du fram debila skämt, vilka han bemöter med lufttunna artighetsskratt. Trevande, yrkesmässigt kallprat följer. Hans bratvänner manar honom att följa med dem ut på galej. Efter hastigt övervägande avpolletterar han dig gentilt med orden ”Hoppas vi ses igen”. Kvarstående följer du hans smäckra ryggtavla med svärmisk blick, fallerad.

Så pyramidiskt förmätet! Vem fan tror du dig vara?! Om du nu är så sensationellt begåvad så borde du greppa att du gjort en fatal felbedömning(!) Blotta premissen att någon ur hans division skulle frestas av någon ur din division!? Att en alfahanne skulle finna venerisk endräkt med en omegahona!? Att du skulle äga tillträde!? Att din kärlek och närvaro skulle fattas i hans framgångsrikt funktionella liv!? Att han och du skulle utgöra två halvor av samma enhet!? SIC, SIC, SIC, SIC, SIC!

Gå du hem till dina dockor, stolpskott!

Vivisektionsmotståndare är besvikna eftersom skyddsåtgärder som rekommenderats av Europakommissionen har urholkats av parlamentsledamöter under förhandlingarna till följd av nitiskt lobbyarbete från intressegrupper såsom läkemedelsindustrin och djurleverantörer.

Det nya direktivet är givetvis en förbättring. EU-parlamentet har enats om principen att alternativ till djurförsök bör användas när så är vetenskapligt görligt. Men i fråga om specifika detaljer ter sig urvattningen av rekommendationer påtagligt irrationell.

Lagstiftningen innebär ett generellt förbud endast mot användning av människoapor, som schimpanser och gorillor, i vetenskapliga tester. Kommissionen ville utvidga detta förbud till att omfatta andra primater som makaker, men ledamöterna gav inte medhåll.

Ett annat föreslaget krav, att alltid dela forskningsresultat från djurförsök, togs bort, antagligen på grund av kommersiella fördelar.

I direktivet fastställs olika kategorier av smärta, från ”lätt” till ”svår”, i ett klassificeringssystem för att förebygga upprepat lidande. Europakommissionen har föreslagit att djur endast bör användas vid upprepade tillfällen om de utsatts för tester som åsamkar upp till ”lätt” smärta. Parlamentsledamöter kräver att vidareutnyttjande bör tillåtas även om tester innebär ”måttlig” smärta.

När detta direktiv genomförs (inom de närmaste två åren) kommer Europa att få världens strängaste lagstiftning om djurförsök. Förhoppningsvis kommer andra länder, inklusive USA, att följa exempel.

Nästkommande steg blir att införliva det nya direktivet i varje medlemslands statsrätt. Mitt orosmoment är att det kan innebära försvagning snarare än förstärkning av befintlig lagstiftning. Direktivet hindrar nämligen medlemsländer från att anta striktare djurskyddsnormer än rekommendationerna.

You Scored as Opheliac

Your song is Opheliac. You are in love with someone who doesn’t love you the same way back. Eventually this obsessive love will drive you to madness.